lördag 22 december 2012
Årskrönika 2012
Årets spel: Fluxx. Världens bästa kortspel!
Årets Badguy: Assange är ju lite av ett as.
Årets Livmoder: Fortfarande inte min.
Årets stämning: Osäkerhet.
Årets kompis: Sopfia. Herrejistanes vad bra den människan är!
Årets ångest: CSN skickar faktura på 50 000 mitt i arbetslöshet. Se nedan.
Årets man: Min!
Årets bästa: Hösterminen was all like *ring ring* "Hej, vi har ett jobb här du kanske är intresserad av".
Årets serieintag: Dadadadadadadadadadadadada Game of thrones. Och Walking dead.
Årets hund: Seven. Bästa hunden jag någonsin träffat!
Årets mantra: Andas!
Årets roligaste: Fylla 30. Sjukt kul. Noll ångest.
Årets nyårslöfte: Igen, mer disciplin.
Om 2013: Så otroligt oskrivet och spännande. Nytt jobb, nytt år, samma fina människor.
/Superhjälte
onsdag 4 april 2012
Saker jag lärde mig redan i tonåren
Om universum ger dig ett lillfinger, förvänta dig att betala med hela handen.
När man utbrister "fack ju universum, nu gör jag det här ensam, try and tear me down!" så får man ofta svar på tal. Sjukdom av och till i en månad, mest till, har fått min bitterhetsnivå att nå rött. Sjukdom som gör att den där intjänade tvåhundringen går helt till spillo och dessutom magsår för att jag måste lägga ner tid i feberdimman för att hitta vikarie. Feber och vikarieletande dämpar dessutom jobbsökande och företagsplanering.
Och man ska inte prata högt om pengar men hur fantastiskt är inte det här?
Tisdag: 12 000 tillbaka på skatten i år. Woho! Jag får äta den här sommaren också.
Onsdag: CSN skickar ett krav på 45 000. *plockar fram rakbladen*
Det här är ju genialt! Helt genialt. Vem sitter och tänker ut sånt här?
Min vän Sopfia konstaterade igår "du vet varför det här händer va? Du har gjort något riktigt hemskt!". Kan vara så, bara idag hade jag tänkt att ljuga i alla fall en gång. Men jag undrar om inte det här bara är betalning för så mycket fint jag har fått i mitt liv.
Nu ska jag googla "utanförskap", "spetälska", "cancer" och "svält i Afrika" för att sätta saker lite i perspektiv.
PS: att min iPhone börjar gå sönder.
När man utbrister "fack ju universum, nu gör jag det här ensam, try and tear me down!" så får man ofta svar på tal. Sjukdom av och till i en månad, mest till, har fått min bitterhetsnivå att nå rött. Sjukdom som gör att den där intjänade tvåhundringen går helt till spillo och dessutom magsår för att jag måste lägga ner tid i feberdimman för att hitta vikarie. Feber och vikarieletande dämpar dessutom jobbsökande och företagsplanering.
Och man ska inte prata högt om pengar men hur fantastiskt är inte det här?
Tisdag: 12 000 tillbaka på skatten i år. Woho! Jag får äta den här sommaren också.
Onsdag: CSN skickar ett krav på 45 000. *plockar fram rakbladen*
Det här är ju genialt! Helt genialt. Vem sitter och tänker ut sånt här?
Min vän Sopfia konstaterade igår "du vet varför det här händer va? Du har gjort något riktigt hemskt!". Kan vara så, bara idag hade jag tänkt att ljuga i alla fall en gång. Men jag undrar om inte det här bara är betalning för så mycket fint jag har fått i mitt liv.
Nu ska jag googla "utanförskap", "spetälska", "cancer" och "svält i Afrika" för att sätta saker lite i perspektiv.
PS: att min iPhone börjar gå sönder.
torsdag 1 mars 2012
Saker jag lärt mig som arbetslös
Jag tänkte jag skulle prova den här terminen som arbetslös. Jag tänkte att jag skulle "ha tid" att söka jobb. Jag tänkte (HAHAHAHAHAHAHA i förväg) att man kanske skulle kunna få någon slags ersättning när man inte har någon lön (HAHAHAHAHAHA med facit).
Så jag tänkte såhär: Ja, jag går till arbetsförmedlingen, där kanske man kan få hjälp (HAHAHAHAHAHAHA). Min första erfarenhet av arbetsförmedlingen var att jag ställde mig i kö till en annan kö som de inte ens ville ställa mig i. I stället fick jag ta mina frågor i entrén samtidigt som en ringlande liten kö växte bakom mig. Men jag fick ett råd (hon sa alltså "om jag får ge dig ett råd"): "De flesta som har den sortens jobb du söker har fått det genom att de kommit i kontakt med ett företag under sitt examensarbete och fått stanna kvar efteråt".
Om någon hittar rådet i den meningen så får ni jättegärna förklara det för mig. Om rådet var att jag ska gå om min utbildning så var det ett ganska dåligt råd för att 1) SÅ kul var det inte och 2) CSN skulle ba "HAHAHAHAHAHAHAHA".
Så då pratar vi inte om Arbetsförnedringen (höhö) längre.
Vi kan prata om min tid. Den som jag har massor av. Speciellt eftersom jag inte har någon direkt inkomst. Det gör att jag måste säga ja till varenda liten krona som eventuellt passerar min väg. Och eftersom jag arbetar bland annat som gruppträningsinstruktör så innebär det oftast typ tre-fyra timmars bortfall för varenda pass (resa, föreberelse, pass, bortplock och småprat, resa hem, dusch, mat - duschningen och matningen görs visserligen ändå, men det tar längre tid efter ett pass). För dessa tre-fyra timmarna får jag i praktiken typ 160 kronor och man ba HAHAHAHAHAHAHA.
Vi skulle också kunna prata om mina distanskurser, som visat sig vara en hop av grupparbeten, men allt jag har att säga om det är att om jag vill ha med andra människor att göra under mina studier då hade jag såklart valt riktiga kurser på plats.
Och det här med att få några vettiga jobb man söker. Ja, den delen kan vi också hoppa över. Det är garanterat någon av de andra 400 personerna som söker samma jobb som jag som bloggar om det.
Så - nu är det klart. Om ingen tycker att jag är anställningsbar får jag väl göra det själv. Från och med i tisdags är jag min egna anställde. Det första jag ska göra är att registrera ett namn. Sedan ska jag fixa en hemsida. Sedan ska jag såklart ha ett visitkort. Sedan funderar jag på att köpa lite saker till företaget. Det gäller att veta hur man prioriterar.
/Superhjälte
Så jag tänkte såhär: Ja, jag går till arbetsförmedlingen, där kanske man kan få hjälp (HAHAHAHAHAHAHA). Min första erfarenhet av arbetsförmedlingen var att jag ställde mig i kö till en annan kö som de inte ens ville ställa mig i. I stället fick jag ta mina frågor i entrén samtidigt som en ringlande liten kö växte bakom mig. Men jag fick ett råd (hon sa alltså "om jag får ge dig ett råd"): "De flesta som har den sortens jobb du söker har fått det genom att de kommit i kontakt med ett företag under sitt examensarbete och fått stanna kvar efteråt".
Om någon hittar rådet i den meningen så får ni jättegärna förklara det för mig. Om rådet var att jag ska gå om min utbildning så var det ett ganska dåligt råd för att 1) SÅ kul var det inte och 2) CSN skulle ba "HAHAHAHAHAHAHAHA".
Så då pratar vi inte om Arbetsförnedringen (höhö) längre.
Vi kan prata om min tid. Den som jag har massor av. Speciellt eftersom jag inte har någon direkt inkomst. Det gör att jag måste säga ja till varenda liten krona som eventuellt passerar min väg. Och eftersom jag arbetar bland annat som gruppträningsinstruktör så innebär det oftast typ tre-fyra timmars bortfall för varenda pass (resa, föreberelse, pass, bortplock och småprat, resa hem, dusch, mat - duschningen och matningen görs visserligen ändå, men det tar längre tid efter ett pass). För dessa tre-fyra timmarna får jag i praktiken typ 160 kronor och man ba HAHAHAHAHAHAHA.
Vi skulle också kunna prata om mina distanskurser, som visat sig vara en hop av grupparbeten, men allt jag har att säga om det är att om jag vill ha med andra människor att göra under mina studier då hade jag såklart valt riktiga kurser på plats.
Och det här med att få några vettiga jobb man söker. Ja, den delen kan vi också hoppa över. Det är garanterat någon av de andra 400 personerna som söker samma jobb som jag som bloggar om det.
Så - nu är det klart. Om ingen tycker att jag är anställningsbar får jag väl göra det själv. Från och med i tisdags är jag min egna anställde. Det första jag ska göra är att registrera ett namn. Sedan ska jag fixa en hemsida. Sedan ska jag såklart ha ett visitkort. Sedan funderar jag på att köpa lite saker till företaget. Det gäller att veta hur man prioriterar.
/Superhjälte
tisdag 17 januari 2012
Saker jag lärt mig som förskolefröken
Efter nästan två månader som vikarie på en underbar förskola i Södertort var det idag dags för mig att säga farväl (eller förhoppningsvis: på återseende) till de fantastiska barnen och härliga pedagogerna. Tårarna låg nära till hands och kramarna verkade aldrig vilja ta slut.
Men "all good things..." som barden (eller vem det nu kan ha varit) skrev. Jag kommer alltid minnas tiden med stor glädje (galet tidiga mornar till trots) och jag önskar varje unge det största av Lycka till! jag kan frambringa.
Förutom glädje och sköna minnen tar jag också med mig ett par viktiga lärdomar från min tid som dagisfröken:
- Glädje ska alltid visas. Spring fram och krama en kompis bara för att du gillar honom eller henne.
- Star Wars är tidlöst och alltid populärt. Visst, jag och barnen dras inte till samma saker i Star Wars, men det bevisar bara att rymdsagan framför alla andra passar i alla väder.
- Att åka stjärtlapp är awesome!
- Kiss och bajshumor är kanske inte alltid välkommet, men alltid kul!
- Ull värmer alltid.
- Färggranna kläder är inte bara fräckt, de ökar också chansen att vinna "Under hökens alla vingar".
- Ungar är små individer. Jag kan inte påstå att jag älskar alla, men respekterar dem. De har egna viljor, tankar och sätt att förhålla sig till världen.
Och säker en massa mer :)
/Bakar'n
Men "all good things..." som barden (eller vem det nu kan ha varit) skrev. Jag kommer alltid minnas tiden med stor glädje (galet tidiga mornar till trots) och jag önskar varje unge det största av Lycka till! jag kan frambringa.
Förutom glädje och sköna minnen tar jag också med mig ett par viktiga lärdomar från min tid som dagisfröken:
- Glädje ska alltid visas. Spring fram och krama en kompis bara för att du gillar honom eller henne.
- Star Wars är tidlöst och alltid populärt. Visst, jag och barnen dras inte till samma saker i Star Wars, men det bevisar bara att rymdsagan framför alla andra passar i alla väder.
- Att åka stjärtlapp är awesome!
- Kiss och bajshumor är kanske inte alltid välkommet, men alltid kul!
- Ull värmer alltid.
- Färggranna kläder är inte bara fräckt, de ökar också chansen att vinna "Under hökens alla vingar".
- Ungar är små individer. Jag kan inte påstå att jag älskar alla, men respekterar dem. De har egna viljor, tankar och sätt att förhålla sig till världen.
Och säker en massa mer :)
/Bakar'n
måndag 16 januari 2012
Är ju emot dödstraff, men...
Jag har alltid antagit att poängen med hörlurar, vare sig de sitter i en mobil, en MP3-spelare eller en old-school freestyle, varit att ge människor möjligheten att lyssna på vilken musik de vill, när de vill och var de vill. Utan att tvinga sitt musikval på omgivningen.
Väldigt ofta, senast imorse på tunnelbanan faktiskt, hamnar jag dock bredvid människor som visserligen använder hörlurar men ändå tvingar mig att lyssna på deras (i mitt tycke) tveksamma musiksmak. Hur mår era öron efter en dags lyssnande på max volym rakt in i på trumhinnan? Varför ens använda hörlurar? Varför inte bara spela er musik genom er iPhones små högtalare? Eller varför inte investera i ett par lurar utan spill? Som koncentrerar musiken till just era öron och inte mina?
Och nej, detta är inte bara tonårskillar med allehanda rap eller hårda tongångar. Morgonens musikdelare var en medelålders kvinna, som tydligen gillade takida (eller nåt i den stilen) så mycket att hon ville dela med sig till oss andra i vagnen.
Sedan är jag inte alls emot socialisering på våra kollektiva transportmedel. Tvärtom. Om kvinnan slagit ser ner bredvid mig, berättat om sitt stora musikintresse och hur mycket takida betyder för henne hade det varit en helt annan sak. Kör på. Så kom fram och prata väder och vind, Carl Bildts mygleri eller huruvida kulturen måste vara vänster.
Jag är inte heller emot störande ljud i allmänhet. Som högljudda grannar exempelvis. I ens hem måste man få leva om ibland. Ha en fest, borra i väggen för att sätta upp en hylla (dock helst inte sena kvällar vilket varit vanligt bland Superhjältes grannar sista halvåret) eller plinka på gitarren. Ni kommer inte höra mig banga i väggen för att tysta er.
Men tunnelbanan och bussar är en annan grej. Folk är på väg till jobbet, från jobbet, stressandes fram genom vardagen. Låt folk få några extra minuters ro. Lyssna på vad ni vill, jag bryr mig inte. Men snälla låt mig slippa?
(Förresten så sa jag givetvis inget till kvinnan. Det vågade jag inte. Skrev ett blogginlägg istället. Men visst önskar jag att jag hade denne herres fingerfärdighet...)
/Bakar'n
Väldigt ofta, senast imorse på tunnelbanan faktiskt, hamnar jag dock bredvid människor som visserligen använder hörlurar men ändå tvingar mig att lyssna på deras (i mitt tycke) tveksamma musiksmak. Hur mår era öron efter en dags lyssnande på max volym rakt in i på trumhinnan? Varför ens använda hörlurar? Varför inte bara spela er musik genom er iPhones små högtalare? Eller varför inte investera i ett par lurar utan spill? Som koncentrerar musiken till just era öron och inte mina?
Och nej, detta är inte bara tonårskillar med allehanda rap eller hårda tongångar. Morgonens musikdelare var en medelålders kvinna, som tydligen gillade takida (eller nåt i den stilen) så mycket att hon ville dela med sig till oss andra i vagnen.
Sedan är jag inte alls emot socialisering på våra kollektiva transportmedel. Tvärtom. Om kvinnan slagit ser ner bredvid mig, berättat om sitt stora musikintresse och hur mycket takida betyder för henne hade det varit en helt annan sak. Kör på. Så kom fram och prata väder och vind, Carl Bildts mygleri eller huruvida kulturen måste vara vänster.
Jag är inte heller emot störande ljud i allmänhet. Som högljudda grannar exempelvis. I ens hem måste man få leva om ibland. Ha en fest, borra i väggen för att sätta upp en hylla (dock helst inte sena kvällar vilket varit vanligt bland Superhjältes grannar sista halvåret) eller plinka på gitarren. Ni kommer inte höra mig banga i väggen för att tysta er.
Men tunnelbanan och bussar är en annan grej. Folk är på väg till jobbet, från jobbet, stressandes fram genom vardagen. Låt folk få några extra minuters ro. Lyssna på vad ni vill, jag bryr mig inte. Men snälla låt mig slippa?
(Förresten så sa jag givetvis inget till kvinnan. Det vågade jag inte. Skrev ett blogginlägg istället. Men visst önskar jag att jag hade denne herres fingerfärdighet...)
/Bakar'n
onsdag 4 januari 2012
Bortrationalisering: Knock out. (fortsättning på föregående inlägg)
Jag har mens OCH JAG SKA HA CHOKLAD! Schack matt.
/Superhjälte
Harbinger of Sweets?
Just nu står han på vardagsbordet. Som en kvarleva från jultidens konstanta sötsaksintag. Under hans glada foliefodral väntar det ljuvaste människan skådat (och framförallt smakat): Choklad. Årets nyårslöfte innehöll visserligen ingen direkt chokladförbud, men avhållsamhet från socker var definitivt en hörnsten i "Det Nyttiga 2012". Idag är det den fjärde dagen av det nya året. Att redan nu ge efter för sugen vore svagt. Men förväntat.
Den lömska tomten har dessutom medhjälpare i form av två små marsipankultingar, täckta av sammetslen mörk choklad.
Skulle jag eller Superhjälte falla för frestelsen ser jag det inte som att nyårslöftet är brutet. Inte alls.Däremot ser jag det som ett starkt bevis för brist på karaktär och viljestyrka.
Å andra sidan skulle det kunna ses som ett svar på dagens slit och släng-samhälle. Både tomten och kultingarna är gåvor så vi har inte köpt dem men att kasta dem (ty de lär ju inte sparas till nästa jul) vore ju hemskt. Tänk på barnen i Afrika!
Nä. Vi får se hur det går. Och hur vi bortrationaliserar det...
/Bakar'n
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)